Jullov

Allmänt, Mat, vardagligt / Permalink / 0

Det har varit dåligt med uppdatering på sistone, har försökt fokusera på att ta det lugnt och vila.

Varit i umeå sen den 22 och åker hem nu på torsdag.  Skall arbeta nyårsafton och sen börja packa inför göteborg. 
Blir en spännande start på detta år! 
Här är lite bilder från julafton och stugan.

En gammal text jag skrev en gång

Tankar / Permalink / 0
Har du någonsin tänkt tanken att fly? Fly bort från allt som blivit så obekvämt. Att bara packa väskan och åka, utan avsked bara försvinna. Försvinna utan att se sig om. Det vore spännande att kunna se hur världen skulle fortsätta som vanligt. Utan din medverkan och existens. Visst vore det hemskt att inse att du inte är mer ovärderlig för världen än en myra.
Men vi flyr aldrig. Vi stannar kvar och iakttar vardagen utanför, utan att någonsin vara en del av den. Vi lever i en bubbla fylld av tomhet, tankar som aldrig tar sig i uttryck. En tyst viskning som försvinner i mängden.
Berny Påhlsson skrev en gång att ”Jag vill vara hon som står i nuet, utan att ha tagit några kliv dit”. Vill vi inte alla det?
Vill inte alla vara i nuet? Hela livet spenderas åt att sakna det förflutna och stressa över det som skall komma. Vi stannar aldrig upp och tar vara på det som händer här och nu. Det finns inte tid för här och nu. Vi är för upptagna med morgondagen.
”Hela världen är så underbar, bara man är tom och glad.” Så sjöng Markus Krunegård sommaren 2010. Och han har så rätt. Världen är underbar, om du är naiv nog att kunna uppskatta den. Du kan inte njuta av det som sker här och nu om du är medveten om att du lever på lånad tid. När du har sett döden, sveket och ensamheten i vitögat, kan du inte vara naiv. För du vet alldeles för väl att allt har ett slut. Vi tror inte på kärlek, för vi vet att den slutligen gör ont. Allting har ett slut.
Inte kan vi heller uppskatta stunder av glädje, för vi är fullt medvetna om livets cykel. Efter regn kommer solsken och efter solsken kommer regn. Istället för att njuta av stunden av lycka, fasar vi över vad som skall bli nästa påfrestning. Livet är som en berg och dalbana som åker upp och ner, hit och dit.
” När det känns som att du gjort allt, sagt allt, men inte får några svar. När det känns som att ditt bästa inte är tillräckligt bra”. Kent sätter ofta ord på tankar och känslor vi inte gärna vill veta av. För mig är det avslappning för hjärnan att slippa ta fram ord själv. Musiken gör det åt mig.
”Det är fler än du och jag, som förlorat något vi älskar i elden. Fler än du och jag som dansar för oss själva i mörkret.” Den meningen, snurrar igen och igen i mitt huvud. Så otroligt kraftfullt, sorgset och sant. Första gången jag verkligen tog till mig den låten så reagerade jag otroligt starkt. Jag fullkomligt rasade i mig själv.
Jag stod på en åker i Stockholm, hand i hand med min bästa vän och grät. Det var året 2014 och Kent hade ordnat festival, vi och 25 000 andra var där för samma sak.
När första versen kom på den låten så började regnet falla ner, som för att täcka över allas tårar. Jag grät ett gråt som inte går att beskriva. Jag grät av lycka för att jag befann mig på exakt den plats jag ville vara med det absolut viktigaste i mitt liv. Musiken och vetskapen av att jag inte är ensam.
Varje gång jag känner hur det svarta onda blommar upp inom mig så kommer den versen upp. ”Det är fler än du och jag”. På något sätt blir det lättare att hantera när man vet att man inte är ensam. Och att vi alla en gång skall dö.
Jag är inte rädd för att dö för jag vet att jag har pappa där som väntar på mig. Däremot är jag rädd att jag inte ska hinna leva färdigt. Att jag skall lämna frågetecken och sorg efter mig. Allt jag inte skall hinna göra färdigt, det är det som skrämmer mig. Jag vill hinna lära mina barn allt, så att de klarar sig utan mig.
Samtidigt så finns det en sida av mig som inte vill göra något. Det känns som att bygga ett sandslott precis vid vattenbrynet. Varför bygga något vackert när det är så skört och bara en våg ifrån att sköljas bort. Varför har jag sådan panik att bygga upp och fixa när jag vet att allt snart har ett slut. Tänk om jag inte ens finns imorgon?
Jag får ofta frågor om varför jag är så stressad. Varför jag aldrig kan ta det lugnt.
Det är svårt att ta det lugnt när man tror att man ska dö innan man fixat färdigt. Det är svårt att koppla av när man tror att minuterna är räknade och att varje gång man ser en människa är den sista.
Varje gång jag lämnar någon jag tycker om får jag oerhörd stress över att det kanske var sista gången. Tänk om något händer. För jag vet att det kan hända, det har hänt förut.
Varje gång jag säger hejdå, blir jag illa berörd över att vi kanske aldrig ses igen. Samtidigt har jag alltid brottom iväg, ingen ro att sitta still. Skuldkänslor över att hälsa på för lite, stanna för kort, alltid samma dilemma. Vart jag än befinner mig så är jag på väg, på väg mot framtiden som jag är så rädd att missa.
”Jag fick chansen, du gav mig chansen. Men nu är det för sent”. Jag funderar ofta för länge, tills jag missar tillfället. Folk säger ofta, du funderar för mycket. Och ja, det gör jag. Jag har så mycket att säga men för få ord. Jag kan inte förmå mig att säga de svåra orden, de starka orden med mycket känslor i. Det tar emot och jag funderar mig blå på olika sätt jag kan få fram det jag vill säga utan att använda orden som är så laddade att gråten i halsen blir oumbärlig. Men jag hinner inte innan tillfället är förbi.
Jag är för feg för att säga det jag menar så jag skriver om meningen, vänder och vrider på den tills ingen förstår. Jag använder metaforer och skämt för att täcka över den sanning jag så gärna vill ha fram.
”What ever you do in life will be insignificant, but its very important that you do it”. Det var Ghandi som sade det och många har använt det sedan dess.
Det är ett citat som följt med mig länge. För det är så, det spelar ingen roll vad du gör i livet. Men det är viktigt att man gör det. Man skall aldrig ge upp, alltid fortsätta. Däremot är det egentligen oviktigt VAD man gör i livet. Karriär och pengar spelar ju slutligen ingen roll. Det är inte dessa som slutligen avgör om du är nöjd med livet du levt.
Självklart underlättar det om man har kläder och mat på bordet. Men lyckan kommer från gemenskapen och meningsfullheten man känner .
Jag tror att allt som sker i livet har en mening, vare sig vi gillar det eller inte. Vi lär oss av våra misstag. Människor kommer och går och vi kan aldrig veta hur länge de kommer att stanna. Är det menat att vara så är det, är det inte så spelar det ändå ingen roll vad man gör åt saken för det kommer ta slut på ett eller annat sätt ändå. Man kan inte motarbeta ödet.
” Det är inte hur man har det, det är hur man tar det”. Även här har vi ett exempel på när Markus Krunegård satte huvudet på spiken. Det finns barn i Afrika som är nöjdare med tillvaron än oss nordbor. Ingenting blir värre än vad man gör det till. I norden har vi det så ofantligt bra att vi inte ens vet vart vi skall ta vägen. Mycket vill ha mer.
Har man ingenting är det lättare att uppskatta de små saker som livet har att ge. Ett barn är inte mera glatt för en plasttraktor än vad det är för en tom läskburk. Bara man har fantasin i behåll. Det handlar om att ibland är det bättre att inte ha allt, för har man allt vet man inte vad man ska längta efter.

Tyskland sista dagen

Allmänt, Mat, Resor, vardagligt / Permalink / 0

Först blev jag bjuden på östtysk frukost med en intressant korv och sådär kringla. sen åkte vi tåget 3 h till dusseldorf. Där tog vi in på ett hotell och sedan besökte vi ännu en julmarknad.

Efter julmarknaden letade vi upp primark :D där shoppade jag massa kläder, så nu har man lite nytt igen! Sedan åt jag en bakad potatis och drack en öl ute på en uteservering. Mitt i vintern! Men med filtar och gasolvärmare var de rätt mysigt :)

Nu är vi på flygplatsen påväg hemåt!

Till top